Fan, fan, fan

Det handlade inte om lycka precis. Det har varit tungt en period. Både hemma och på jobbet. Kanske känner jag mig mer redo för lycka en annan dag.

Så...

fan, fan, fan

På randen till vuxenhet

Tre barn på randen till vuxenhet. Vad tänkte jag då för en femto-tjugo år sedan? Inte så mycket tror jag.
Det jag minns är en medveten tanke när de var riktigt små. "Låt mig få uppleva att de blivit välfungerande och någolunda lyckliga vuxna"
Jag såg med avund på de kvinnor (och män) som då hade barn de lyckats tagit i hamn.
Jag såg med viss avund och med prestationsångest på det faktum att tanken var att man skulle leverera välfungerade vuxna. Det var min uppgift som förälder.

Nu är mina barn aldeles snart helt självständiga vuxna. Den äldste är väl formellt redan där, även om jag vet att han fortfarande behöver en hel del stöd.
Om jag har lyckats? Det vet jag faktiskt inte. Till det yttre sett är alla mina barn antingen mitt i rollen som välfungerande vuxna eller alldeles på väg dit.
Det har gått bra med mina barn. Trots att jag vet att många av mina val har varit felaktigt träffade. Fortfarande finns en stark oro i mig om de verkligen är lyckliga och om jag gett dom det de behövde för att kunna leva ett bra liv.

Jag vet att tanken är att vi föräldrar ska lägga grunden och ge förutsättningarna. Sedan är det faktiskt till rätt stor del deras egen fråga att hantera. Men...trots detta kan jag inte släppa tanken på att jag är ansvarig.

Jag hoppas att jag givit dem grunden och förutsättningarna. Trots att jag vet att jag ibland fattat fel val och trots att jag vet att en del i detta har de själva.

Ni, mina barn är egentligen de enda recensenterna av detta. Och vad tycker ni? Jag tror mig veta. I alla fall när det gäller de två äldsta. Vad den yngsta beträffar har hon fortfarande ett visst behov av att markera avstånsdstagande och revolt (hon är femton). Men i grund och botten tror jag mig känna till recensenterna av detta mitt livsverk.
Men det var verkligen en stor uppgift jag tog då för dryga 20 år sedan. Antagligen var det bra att jag inte förstod vad jag då tog på mig för ansvar.

Tre barn på randen till vuxenhet. Snart har jag svaret..Tror jag, men frågan är om man någonsin som förälder släpper denna den största av alla frågor.

Frågan då? Ja, är mina barn lyckliga, och i så fall har jag givit dem grunden för att vara det?

Mamman - som nog bestämt sig för att i nästa blogg fundera över frågan om vad lycka betyder..

Stolthet...

I dag har min dotter, 15 år gammal haft sin första vernisage. Jag är stolt. Hennes bilder är fantastiska. Och jag bryr mig inte om att fotoklubben tycker att det finns tekniska brister.
Det finns det antagligen, såna som jag inte ser. Men jag är bara bara stolt. Hon är underbar min dotter. Liksom hennes bröder, fast på skillda vis. Jag har ingen aning om hur många som sett hennes bilder. Just idag var det ett femtiotal personer.
Du är fantastisk min dotter!

Det enda smolket i bägaren idag beror på dotterns far. Jag var inte inbjuden till någon del av denna vernisagen. För min del är det betydelselöst. Men anatgligen inte för dottern.

Felicia betyder lycka!

Att starta en blogg

Nu är det gjort. Jag har startat en blogg. Efter mycket funderande. Vad vill jag egentligen med detta? Jag är faktiskt osäker.
Jag ville starta en blogg för att skriva ner mina innersta..Men å andra sidan vet jag inte om det går. Vem kan jag skada med mitt bloggande? Hur fritt kan jag skriva? Vem vill jag ha som läsare?

Ja, namnet säger väl en del. Jag vill egenligen delge mina ungdomar hur en mamma kan ha det och tänka. Men jag är faktiskt rätt osäker på om ungdomarna verkligen bör läsa det jag skriver. OM jag skriver det jag vill ha sagt, då kanske inte de bör läsa det skrivna?

Jag får lov att behålla bloggen för mig själv en stund. Barnen får blir sekundära i detta mitt skrivande. Den tänkta läsaren är mina barn - mina ungdomar. Men de jag egentligen skriver för får bli andra barn som kanske på detta sätt bättre kan förstå själva sitt ursprung. Sin mamma.

Nu ska jag fundera ett tag på fortsättningen.